Det kontrastrika paradiset...

I onsdags tog institutionsarbetarna med oss till Recifes kåkstäder (Favela på portugisiska) för att vi skulle kunna bilda oss en bättre uppfattning utav hur institutionsbarnens hemförhållanden ser ut. Det är en väldigt absurt att byta miljö på en så pass kort tid. Ena stunden stod vi och väntade på bussen på strandpromenaden i mysiga och städade Boa Viagem och cirka femtio minuter senare visade barnen oss runt i ett bostadsområde som var skrämmande lik en soptipp. Högar och åter högar utav pappkartonger plast och annat återvinningsbart material. Vi fick det förklarat för oss att många som bor ute i kåkstäderna samlar papper för att sedan sälja det till återvinningsstationer. Lönen för mödan är cirka 3-4 kr per kilo papper. Husen var i bästa fall byggda utav billigt tegel, i värsta fall plywood och plankor. Jag frågade en utav kvinnorna som bodde i ett litet hus utav tegel hur mycket hon betalade i hyra varje månad, ca 400 kr och då hade inte ens huset rinnande vatten. Hur får man det att gå ihop? Matpriserna jag sett i affärerna är inte mycket lägre än de jag sett i Sverige. Kläder ska vi inte ens prata om, en klänning kostar ca 400-500 kr och ser billigare ut än de man får på HM för en hundralapp i Sverige. Det är inte konstigt att dessa områden pyr utav kriminalitet och våld. Man gör väl det man måste för att överleva. Sälja knark, sälja papper…pick and choose…

Coque (koki) som vi besökte är klassad som Recifes våldsammaste favela. Efter att vi traskat omkring ett litet tag och besökt olika familjer kunde vi inte gå längre eftersom att det var alldeles för farligt. Många utav männen jag såg var väldigt barska och bistra till utseendet och såg inte ut att kunna tvinga fram ett leende om det så gällde livet. Jag tänkte då väldigt mycket på barnen på institutionen. De här barnen är så enormt kärleksfulla. Från dag ett har de kramat oss och velat hålla oss i händerna. De tittar upp på oss med stora snälla ögon…När förstörs dom? När blir livet för mycket för att man ska orka le, när byts den där glimten och glädjen i blicken ut mot uppgivenhet och grymhet?

….Ska det vara såhär?

Boa Viagem (Recife)

Coque (Recife)